Jag vet att jag skrev ungefär samma sak på facebook för någon vecka sedan. Men jag känner att jag vill skriva det här med..

 

För 1 211 dagar sedan träffades vi för första gången och. Jag träffade den människan som tagit mig upp från botten och från allt som kan såra mig. Han som alltid finns där för mig även om jag bara skrapat mitt knä. Mitt liv ändrades drastiskt när han kom in i mitt liv. Helt plötsligt kände jag inte igen mitt beteende.
Jag förstod inte riktigt vad som hände med min kropp och mina känslor. Man tror sig veta vad kärlek är, tills man på riktigt blir träffad av den. För så var det, den kom som en blixt från himlen och jag visste aldrig hur underbart det kunde vara.. sedan den dagen vi har vi pratat varje dag.
Alla dessa nätter när vi smsade med varandra och alla våra samtal och promenader, våra historier, tankar och känslor. Det var då något växte inuti mig, att han brydde sig om mig och värderade mina åsikter.
Den längtan jag kände och fortfarande känner, av ett sms/samtal av honom. Jag saknade honom vareviga sekund vi inte pratade med varandra, och så är det fortfarande.
Det var hans personlighet som fick mig riktigt på fall. Hur han behandlar mig, hur han lyser upp med sin närvaro var han än går och hur han får mig att skratta som ingen annan.
Sen dess har jag fått uppleva hans skratt, gråt, besvikelse, önskan, glädje, drömmar och rädslor. Jag har peppat honom till jobb, tröstat, blivit tröstad, gett lyckosparkar, hatat och älskat och delat sjukt många minnen med honom.
Och varje natt har jag somnat med vetskapen om att den bästa jag vet tycker att jag är den bästa han vet. Han har funnits vid min sida i vått och torrt.
Och för 256 dagar sedan så tog vi steget och blev mer än bara vänner, det blev VI.
Att få skapa en vacker kärlekshistoria med honom är det bästa och mest otroliga sak jag gjort. Motgångar och medgångar, ja det är sådant man få räkna med. För på grund av vad som tidigare hänt och vi gått igenom så är vi de människor vi är. Hur kan man någonsin beskriva med ord de känslor som snurrar runt i kroppen så fort jag tänker på honom?
Inte bara det att jag blir vimmelkantig, knäsvag, skakig, blyg och glad, men resten? Hur ska jag förklara resten?
Att kunna älska någon från djupet av sitt hjärta är inte så svårt, det gäller bara att hitta rätt person, men att kunna älska någon för alla bra sidor och dåliga sidor som personen har det är en konst. Allt jag lärt mig genom åren om mig själv, hur otroligt mycket jag växt som person och hur man kan bli mer förälskad i en person när man trodde att det inte gick.
Hur två olika människor kan bygga upp något som blir ett.
Min bästavän, min prins, min pojkvän, mitt allt, som alltid finns där oavsett och som aldrig skulle få för sig att gå bakom ryggen på mig eller såra mig.
Så fort jag tänker på hur bra han är så kommer nästan tårarna. Tänker ofta på hur fin han är, hur UNDERBAR han är.
Att jag, just JAG fick honom och har fått ha honom vid min sida i alla dessa dagar. Det är nått som slår allt och att veta att han vill ha en framtid med mig gör mig till den lyckligaste människan på denna planet.
Även om vi kanske bråkar och säger dumma saker till varandra ibland (även om det nästan aldrig händer) så vet jag att han vet att han finns i mitt hjärta och att jag älskar honom mer än allt annat.
Det finns så mycket med Mathias som man älskar, han är snäll, rolig, han får mig alltid att skratta. Han är väldigt kärleksfull, det går inte att inte känna sig älskad av honom.
Han har en personlighet som ingen har, han har ett hjärta av guld, hans famn är alltid öppen för mig och den värmer som ingen annan.
Vi har alla dåliga och bra sidor och jag älskar alla hans sidor.
1199 dagar tillsammans och jag kan fortfarande inte beskriva mina känslor som jag lever med dagligen. Att ha honom sovandes bredvid mig gör mig lugn och glad. Min skyddsängel. Som skyddar mig från det onda och tar fram det goda.
Som ser efter mig och gör det rätta, i alla lägen. Han är så underbar. Jag älskar när han pussar mig, när han kramar mig och när han ligger och vakar över mig när jag ska sova,
när han kramar om låter mig somna i sin famn och när han torkar mina tårar.
Vad skulle jag göra utan honom? På riktigt, vad i hela världen skulle jag göra utan dig Mathias? Jag är inte komplett utan dig och det kommer jag aldrig bli. Du är min andra hälft och min bästa vän, min pojkvän.
Nu vet jag vad jag vill med min framtid, så länge jag får dela mitt liv med dig kommer jag inte kunna bli lyckligare.
Tack för att du är den du är och för att du står vid de saker du tycker och tänker.
Och förlåt om jag ibland inte tänker hela vägen, men åt alla håll och kanter så är jag bara rädd att förlora dig.
Jag vet mycket väl att det finns saker med mig som jag kanske borde ändra, men vad skulle det göra? Då är inte jag mig själv och det är ju ändå mig du älskar. Hur skulle vi kunna leva utan våra småbråk som är totalt onödiga men som efteråt stärker oss? Hur skulle vi kunna utvecklas?
Jag vet att du älskar mig för den jag är, och jag är så tacksam för det.
Mitt liv har inte varit det lättaste och det finns många saker jag önskar ha varit annorlunda men nu mår jag bra. Inga fler tårar för mitt förflutna.
Även om det är sjukt jobbigt med skola och andra saker så känner jag för första gången på flera år att jag lever nu. Vi har så mycket framför oss, Mathias Lindberg, mitt liv, mitt allt, mitt hjärta , om du bara förstod hur mycket jag älskar dig.

Idag var nog första dagen som jag kan hålla med folk om att hösten kryper sig fram och omringar oss alla. 

Mina dagar nu för tiden är väl som vanligt, skolan tynger ner. Bowlingen piggar upp en, vännerna ger en styrka medan sömnen och maten gör att man orkar. Men sedan kommer man tillbaka till skolan och all fysik, matte och engelska. Det är hets inför prov och redovisningar, vi får god tid på oss men ändå sparar man det ändå till sista dagen. Så har det alltid varit och kommer antagligen förbli så.

 

Ca. fyra veckor kvar till höstlovet, fyra veckor kvar tills man får pusta ut någorlunda i en vecka. Det känns välbehövligt redan nu..

 

Något mer som känns behövligt just nu är att få komma bort, långt här ifrån..

Men också att komma igång med träningen för att få må och se ut som man vill.. som alltid är lika svårt när man väl har kommit ur form. Men aja, bara att kämpa på!